tisdag 16 januari 2018

Livat i holken

Vi fick två trärena fågelholkar i julklapp. Vilken himla trevlig present! Målarfärgen ingick i julklappen, så det var ju bara att skrida till verket. Tanken från givaren var nog att maken och jag skulle måla en var, men medan han var upptagen med annat kunde jag (i vanlig ordning) inte hålla mig, utan målade båda av bara farten. De blev riktigt fina!


Holkar ska man ju helst hänga upp på hösten eller på vårvintern, och eftersom jag har bestämt att det är vårvinter nu så är det nog läge att börja fundera på var de ska sitta. För att fjäska lite extra för eventuella framtida hyresgäster tänkte jag ta lite överbliven adventsmossa och lägga i botten. Hoppas att någon vill flytta in, så att det blir lite livat i holken framöver!

måndag 15 januari 2018

Vitaminkick på Tulpanens Dag

Den 15 januari varje år är det Tulpanens Dag. Idag alltså, hurra! För att vara på den säkra sidan och inte riskera att bli utan, så fuskade jag och köpte mina tulpaner redan i helgen. Med några kvistar vaxblomma och lite eukalyptus blev det precis en sådan där rufsig bukett som jag gillar så mycket. 


Egentligen gillar jag ljusrosa tulpaner bättre, men jag får medge att det känns som en riktig vitaminkick med lite knalligare rosa i den annars så grådystra tillvaron. Fast ska jag vara ärlig (och det ska man ju) så firar jag tulpanens dag varje dag så här års. Mitt stående nyårslöfte varje år är ju att unna mig tulpaner så länge säsongen varar. Ett enkelt sätt att överleva oxmånaderna, och bra mycket billigare än terapi, hihi!


Den andra höjdpunkten med dagens datum är att min kör äntligen återsamlas för årets första övning, hurra! Extra bra att vi övar på måndagar, för sen har man bunkrat upp positiv energi som varar veckan ut. Där kan man också snacka om en riktig vitaminkick!

söndag 14 januari 2018

För 45 kronor blandat

Jag slank inom en snabbis på en av byns lokala loppisar igår. Där är det alltid full rulle på lördagarna, och omsättningen på prylar brukar vara ganska stor. Jag kom därifrån med lite småplock för sammanlagt 45 kronor: En gammal butelj, en pytteliten ugnsform i grönt porslin (som jag nog mer tänkte ha som tvålkopp nere vid badkaret), 10 gamla tändsticksaskar och en shabby fake-grunka med texten "Merry Christmas" på ena sidan, som det nog har varit en liten julgrupp i en gång i tiden. Inte speciellt vacker, men jag tänker ju alltid att jag kan göra om saker.


Tändsticksaskarna är inte jättegamla, utan snarare från den där nyutgåvan som kom för några år sedan. Jag tycker iallafall att de är jättevackra. Som små konstverk.


Den där shabby fake-grejen målade jag om redan idag. Man tager ju som bekant vad man haver, så det blev grön träbets igen (samma som på julträdet och julkyrkan), och när jag var klar var den riktigt fin. Den blir bra som förvaring för några av mina badrumsskåpsfavoriter.


Det där lilla målarprojektet har varit dagens hittills enda riktiga aktivitet. Annars har jag mest legat i soffan, druckit kaffe och zappat mellan konstiga TV-program. Ibland behöver man sådana dagar, och idag var det visst en sådan dag. Och ikväll blir det bästa TV-programmet just nu: "Bron" med fantastiska Sofia Helin som Saga Norén. Me like very much!

lördag 13 januari 2018

Clooney och Pitt

Ibland köper jag blommor på byns finaste lilla blomsteraffär som jag hinner glömma vad de heter innan jag kommer hem. Idag var det dock inte så svårt, eftersom jag bara behövde tänka på två stiliga Hollywood-herrar. Den ståtliga ranunkeln heter nämligen Clooney, och honom tänker man ju gärna på. De silvergröna kvistarna är en slags glansbuske som heter Pittosporum, och det där med Pitt var ju också ganska lätt att komma ihåg. (Av andra anledningar med, för den delen...) Vad anemonen heter förtäljer inte historien, men när det gäller gorgeousness platsar den ju mer än väl i sällskapet.


På glasverandan är det kallt och fuktigt så här års, så där vill man helst inte vara mer än 30 sekunder i taget. Januari månads bästa fotoljus bjuder den iallafall på, så ibland får man ta på sig en tjocktröja och bita ihop. 


Nu ligger jag i startgroparna för att plocka undan lite i köket och dammsuga bort granbarr ur golvspringorna i röda rummet och ute på glasverandan. Granen åkte nämligen ut den vägen imorse, efter att ha stått naken i ett hörn och väntat på det hela veckan. Här i "Glesbygd" är det så fiffigt ordnat att man ställer granen ute vid vägen och fäster 40 kronor i en av grenarna, och sen kommer Lions och hämtar den. Mycket praktiskt, det där. 

fredag 12 januari 2018

Vartefter andan faller på

Fredag igen, hå hå! Och nog är man redo för det efter årets första hela arbetsvecka. Det är märkligt det där, vad snabbt det går att glömma att man faktiskt hade semester så sent som i förra veckan...


Vad helgen kommer att innehålla står ännu skrivet i stjärnorna. Skönt är det iallafall med oplanerad tid, då man bara får freestyla och göra saker lite vartefter andan faller på. Förhoppningsvis blir det både tid för flit och lättja. Att det där sista räknas som en av de sju dödssynderna måste väl vara preskriberat för länge sen...

torsdag 11 januari 2018

Glada ansikten och ett föreläsningstips

I den smala gången mellan sovrummet och hallen på baksidan möts vi dagligen av ett gäng glada ansikten. Där hänger det nämligen några sköna omslagsbrudar från 1956 års upplaga av tidningen "Hela världen". Jag älskar de där ansiktena! Och jag älskar det äppelkindade friska skönhetsidealet, som trots allt verkade råda för 60 år sedan. (Iallafall i den här tidningen.) Egentligen är tjejerna sex stycken, men bara fyra fastnade på bild. Fotovinkeln här är inte den lättaste, om man säger så...


På tal om något helt annat, så läste jag just att historikern Christopher O'Regan (från mitt favorit-TV-program "Det sitter i väggarna") föreläser på Regionmuséet i Kristianstad den 20 januari. Han är ju så himla behaglig att lyssna på, så jag skulle absolut kunna tänka mig att gå dit. Kanske ett tips för fler av er, som bor i krokarna? Mer information om föreläsningen kan du hitta om du klickar HÄR.

onsdag 10 januari 2018

Hur hamnade vi här?

I januari 2008 bodde vi fortfarande i  "Storstad", som i den här bloggens barndom var mitt kodnamn på Malmö. (Vilket ni säkert har räknat ut för länge sedan.) Vi bodde i en 3,5-rumslägenhet nära Möllevångstorget, och för första gången i livet kände jag att jag var redo för hus. Jag kan bara säga att hus i Malmö med omnejd var galet dyra redan på den tiden, och eftersom vi inte ville skuldsätta oss upp över öronen övergick husplanerna ganska snart till planer på ett fritidshus. Gärna ett som man kunde vistas i året runt.


Varken maken eller jag hade någon som helst anknytning till "Glesbygd" (som ligger i den nordöstra utkanten av Skåne, vilket ni säkert också redan har räknat ut), mer än att vi brukade köra igenom byn när vi körde till Ryd i Småland (som maken har familjeanknytning till). De gånger svärmor var med i bilen så kommenterade hon alltid att hon tyckte det såg så charmigt och välordnat ut här. Och det gjorde det ju. Någonstans där började ett frö att gro. Dessutom kändes naturen väldigt nära, vilket var viktigt för min man. 


Jag hängde mycket på Hemnet på den tiden, och det tog inte lång tid för mig att upptäcka vad man faktiskt fick för pengarna i den här delen av Skåne. Det är nästan lite pinsamt att erkänna det, men Solhäll var bara det andra huset vi tittade på.  Det hade stått tomt i över 1,5 år, men maken och jag klev in i det skruttiga huset och bara bestämde oss: "Det här tar vi!" Spontanitet var bara förnamnet, och det var nog en och annan som tyckte att vi var helt galna. Men eftersom prislappen var galet låg, och eftersom det inte handlade om ett permanentboende utan ett fritidshus, så kände vi att vi inte hade något att förlora. Vi lade ett bud och var husägare några timmar senare. Och så började vår kärlekshistoria med Solhäll.


Det som var tänkt att bli ett fritidshus blev så mycket mer. I två år pendlade vi fram och tillbaka mellan Malmö och Solhäll så gott som varje veckoslut. Vi jobbade i stan om vardagarna, men så fort det blev fredag kastade vi oss i bilen och körde de 12 milen upp till "Glesbygd". När det var dags att återvända till stan på söndagkvällen kändes det tyngre och tyngre för varje gång, och när vi hade hållit på så i 2,5 år fattade vi beslutet att flytta hit permanent. Det har vi aldrig ångrat!


Under 10 år har det hänt mycket med Solhäll. Idag är vårt skruttiga lilla hus inte fullt så skruttigt. En hel del renoveringar har det blivit genom åren, men stugkänslan finns fortfarande kvar. När vi flyttade hit permanent var jag rädd att den där känslan av total förälskelse skulle försvinna, men det har den inte gjort. Snarare tvärtom! "Dig får de bära ut med fötterna före!" sa vår hantverkare skämtsamt en gång, och han hade så rätt.


Vi flyttade från en lägenhet på 85 kvadratmeter till ett skevt litet hus på 76, vilket man väl ändå får kalla downsizing. Det är ett faktum att vi aldrig hade köpt det här huset om vi hade vetat att vi skulle bo här permanent. Tänk vilken tur att vi inte visste det!